Den långsträckta och silverskimrande norsen lever i öppet vatten. Informationen om att nors är den vanligaste fisken i Vänern kommer från hydroakustiska undersökningar och trålningar i det fria vattnet. Med dessa metoder övervakas både årsungar och lite äldre norsar effektivt i alla våra fem största sjöar.
I en enkätundersökning på 1990-talet uppskattades nors förekomma i 1,4 procent av alla svenska sjöar med en yta på minst 4 hektar. Det kanske var en underskattning, eftersom små och eller på annat sätt mer oansenliga fiskar ibland missades i enkätsvaren, fast de hade fångats provfisken i samma sjö.
På 2000-talet fångades nors i 162 av 1979 provfiskade sjöar (8 procent). Nors fanns också i 98 av 512 fångstområden på kusten (19 procent), där de fångades i både nätprovfisken och med andra redskap som används i kustfiskövervakning.
Historia och nutida förhållanden påverkar utbredning
Den europeiska norsen (Osmerus eperlanus), härefter kallad nors, är en av fyra arter av släktet Osmerus, som alla hör hemma på den norra delen av norra halvklotet. I slutet av den senaste istiden spred norsen sig i den Baltiska issjön, som täckte ett större område än dagens Östersjön. Stora delar av Sverige var täckt av detta vatten.
Nutida sjöar i låglänta delar av Sverige har alltså tidigare varit i kontakt med varandra innan landhöjningen skilde dem åt. Därmed finns norsen framför allt i sjöar som ligger nedanför det som idag kallas högsta kustlinjen. Den förekommer oftare i djupa sjöar, där det på sommaren finns god tillgång på svalt och syrerikt vatten närmare botten om ytvattnet skulle bli för varmt.
Andel provfiskade sjöar med förekomst av nors (röda tårtbitar) i Sveriges fem vattendistrikt. Den översta raden visar andelen sjöar med förekomsten av nors totalt i vattendistrikten. Mittenraden visar andel sjöar med förekomst av nors under högsta kustlinjen (HK). Nedersta raden visar andel sjöar med förekomst av nors av dem som är minst 10 meter djupa. Inom varje distrikt är andelen sjöar med nors högre i djupare sjöar som ligger under högsta kustlinjen, jämfört med alla provfiskade sjöar i distriktet. Datakälla: fiskdatabasen NORS.
Norsen i näringsväven
Nors är en viktig del av näringsväven. Norsyngel äter djurplankton och övergår till större ryggradslösa djur (till exempel pungräkor) när de växer. Stora norsar äter fisk.
I Sveriges största sjöar utgör norsen en viktig föda åt flera av de större rovfiskar som är mest intressanta för både fritids- och yrkesfiskare. Det gäller både kallvattensfiskar som lax, röding och öring, och varmvattensfiskar som abborre och gös. Norsen har ibland också introducerats som bytesdjur i nya vatten, till exempel i Storsjön i Jämtland.
Norsen leker på våren vid islossningen och samlas då vid åmynningar i stora stim. Varje norshona kan lägga uppemot 50 000 romkorn. Under leken är norsen en viktig bytesfisk för kustens rovfiskar.
Norsen har fettfena och ett markant underbett. Därför förväxlas den lätt med siklöja. Norsen lever i stim ute i det fria vattnet och föredrar de kallare och djupare vattnen. När det är dags för lek på våren går den upp i vattendragen.
Vänerns norsar blir stora
Norsen är Värmlands landskapsfisk. Där kallas norsen slom, vilket ibland används på andra ställen för mer storvuxen nors. I Vänern kan norsen bli 25-30 centimeter lång vid 6-10 års ålder. I de andra stora sjöarna avstannar tillväxten snabbt efter de första åren, och flertalet norsar blir sällan längre än 10-15 centimeter.
Vid Östersjökusten är det relativt vanligt med 15-20 centimeter norsar, men ovanligt att de når 25 centimeters längd. Från miljöövervakningens nätprovfisken i mindre sjöar finns också exempel där att norsen nästan aldrig blir över 10 centimeter.
Bilden visar en nors av vanlig storlek och en av de största som fångades vid trålning i Vänern 2009. Med norsar på mätbrädan kan fotografen känna deras karaktäristiska lukt som påminner om gurka.
Klarar sig sämre i varmare klimat
Norsen föredrar låga vattentemperaturer. I djupa sjöar söker sig norsen, speciellt de stora individerna, till svalare vatten i djupa områden. Den varma sommaren 2018 var ytvattentemperaturen rekordhög i flera sjöar som provfiskades i slutet av juli. Allmänheten rapporterade fiskdöd både i inlandet och längs kusten. Ett exempel var bland annat att döda norsar sågs i Mälaren. Även om det finns kallare vatten på större djup, var norsarna ovanligt fåtaliga vid senare undersökning med hydroakustik och trålning i Granfjärden i Mälaren.
Vid motsvarande undersökning i Hjälmaren 2019 hittades få ettåriga norsar, jämfört med antalet årsyngel och äldre fiskar. Norsen i Hjälmaren och andra grundare sjöar kan eventuellt drabbas hårdare än i Mälaren, om det blir fler och längre perioder av värmeböljor på sommaren.
Åldern på nors bestäms genom att räkna tillväxtzoner i deras hörselstenar, så kallade otoliter. Otoliterna analyseras antingen hela som på bilden, eller brända och delade. De här otoliterna kommer från tre olika norsar i Hjälmaren 2019. Den minsta, till vänster, föddes tidigare samma år, den mittersta år 2018 och den största, till höger, föddes år 2017.
