Hoppa till huvudinnehåll

Artikel


Bild: Richie Rocket/CC BY-ND 2.0

Jakten på de försvunna musslorna

Susanne Baden, Göteborgs universitet, Bodil Hernroth och Odd Lindahl, Kungl. Vetenskapsakademin. Publicerad: 2022-05-24

Under de senaste åren har frånvaron av blåmusslor på västkusten blivit påtaglig. Minskningen har även uppmärksammats av allmänheten och barnen har svårt att hitta musslor till krabbmete. Många strandnära klippor och skär som förr var täckta av musselskal har istället rikligt med skal från Stillahavsostron. Måsfåglarna har tvingats ändra sitt födointag från musslor till ostron. Ingen vet riktigt varför det ser ut så här, men forskarna har sina teorier.

Det har varit svårt att få en klar bild över blåmusslans Mytilus edulis minskade utbredning och varför den nästan helt försvunnit längs västkusten. Det saknas data eftersom få återkommande undersökningar av musselbestånden har gjorts. Detta beror troligen på att blåmusslan var så vanlig och ansågs så tålig att det var otänkbart att bestånden skulle kunna minska eller rentav försvinna. Genom att lägga pussel med de uppgifter som finns i form av kommuninventeringar, undersökningar genomförda av länsstyrelser, forskningsprojekt samt allmänhetens och egna observationer har det ändå gått att någorlunda säkert att få en uppfattning om vad som har hänt.

Förändrade musselbestånd

Blåmusslor har förekommit i olika typer av bestånd, ett mer strandnära (0 – 2 meter) och ett annat lite djupare (2 – 10 meter). De förekommer där som enstaka individer eller täta bestånd i musselbankar. Därtill kommer musslor som lever på flytbryggor, bryggpålar, rep, bojar, båtar och inte minst musselodlingar. Det kan sitta fullt med musslor på båtar och rep i en hamn, medan inte en enda finns på stenar och klippor tio meter bort – vilket upplevs som en paradox. Den beräknade mängden vilda musslor i Bohuslän är nu lika stor, eller snarare liten, som den mängd musslor som finns i musselodlingar, cirka 3000 – 5000 ton. Fiske efter musslor i skärgården har alltid varit småskaligt och kan inte förklara nedgången.

Torrlagd musselbank Bild: Inger Forsberg

Musselskal som spolats iland vid Koljöfjorden, 2007.

Rapporter tyder på att nedgången av bestånden började i slutet 1990-talet och sedan fortsatte under hela 2000-talet. Händelseförloppet kunde tydligt observeras i Koljöfjorden 2007 då stora mängder skal spolades upp på stranden. Skalen kom från ett stort strandnära bestånd som ”alltid funnits där”. Inga extrema förändringar i vattnet har kunnat kopplas till denna massdöd och än idag hittas där bara enstaka musslor på platsen. Ett annat mer diffust exempel, också från Koljöfjorden, är den stora musselbanken på 3-6 meters djup som fanns vid Koljöns syd- och ostsida. Vid provtagning under slutet av 2000-talet hittades bara några få musslor och dessa var i dålig kondition. Ungefär samtidigt observerades att flera musselbankar på 5-10 meters djup i Havstensfjorden och den stora musselbanken utanför Nordre älvs mynning försvunnit. Vid provtagningen hittade man bara stora skal där, vilket pekade på att det var fullvuxna gamla musslor som dött och att någon återkolonisation av nya musslor inte hade skett. Det senare kan kanske förklaras med att ejder gärna äter småmusslor. Gemensamt för djupbankarna i Havstensfjorden och andra liknande lokaler är att botten var täckt av ett fluffigt slam av döda fintrådiga alger.

Ytterskärgården är ännu mindre undersökt än fjordarna, men de få observationer som finns visar att stora bestånd har försvunnit på vissa lokaler medan andra, längst ut i kustbandet, tycks ha klarat sig. Det tycks som om musseldöden längs västkusten har startat i söder och under ett decennium spridit sig norrut.

"Det är en stor gåta att musslorna har minskat på bottnarna, men växer och trivs på flytande substrat, som båtbottnar, bryggor och andra anlagda konstruktioner."

musslor på båtstege Bild: Odd Lindahl
Bild: Odd Lindahl

Samma trend på många håll

Så, är musslans försvinnande längs svenska västkusten unik? Det korta svaret är nej. Rapporter från Norge visar på samma fenomen och blåmusslorna har minskat i stora delar av hela norra Atlanten. Anledningarna varierar dock från område till område. Överlag framhålls intensivt fiske, syrebrist och varmare vatten som orsaker. Även här kan det konstateras att det gjorts få karteringar, med undantag för Vadehavet längs Hollands, Tysklands och Danmarks kuster samt i inre danska farvatten, där karteringen på vissa ställen går tillbaka ända till 1960-talet. I dessa vatten finns ett omfattande och ekonomiskt viktigt fiske på blåmusslor. Trots förvaltning och reglering blev fisket efter blåmusslor i Vadehavet under 1980- och början på 1990-talet så intensivt att musslornas utbredning minskade med 95 procent. Det blev i princip stopp och därefter har bestånden delvis återhämtat sig, främst på platser där de är uppblandade med Stillahavsostronet. I de inre danska farvattnen, som bland annat inkluderar Limfjorden, har det också skett ett överfiske. Tillsammans med den syrebrist som råder till följd av övergödning, har detta reducerat bestånden.

I Östersjön finns en blåmussla som tål bräckt vatten. Det saknas data för att avgöra huruvida utbredningen av blåmussla där har förändrats, men enstaka forskningsrapporter visar att musslorna troligen påverkas negativt av högre vattentemperaturer, lägre salthalt och förändrad sammansättning av planktonfloran.

Blåmusslan är en nyckelart längs Englands, Frankrikes, Spaniens och Portugals kuster. Den lever oftast på hårda och branta bottnar varför fisket i dessa länder är begränsat och karteringen likaså. Franska forskare har rapporterat om omfattande massdöd av musslor efter de allt vanligare värmeböljorna.

Längs den amerikanska ostkusten har musselbeståndet minskat med cirka 60 procent. Den sydliga utbredningen har krupit norröver cirka 450 km på grund av klimatförändringens allt varmare vatten och ett intensivt fiske.

Illustration över musslornas förändrade miljö Bild: Maj Persson
Bild: Maj Persson

Schematiska illustrationer som i stora drag visar hur miljön förändrats under perioden då musslorna försvunnit från strandzonens bottnar (men finns kvar på flytande objekt). Jämförelsen gäller för den svenska västkusten. Mellan 1980 (t.v.) och 2020-talet (t.h.) har människans utsläpp av atmosfäriskt koldioxid ökat vilket i sin tur har ökat luft- o vattentemperaturen och nederbörden. Ökad nederbörd ger större utflöde från land med lägre salthalt och ändrad sammansättning av näringsämnen. Detta och en ökad påväxt av fintrådiga alger kan stressa musslorna och förändra det naturliga substratet de settlar på. Antalet övervintrande ejdrar som äter musslor har ökat eftersom de inte behöver flyga så långt söderöver.

Illustration över musslornas förändrade miljö 2 Bild: Maj Persson
Bild: Maj Persson

Större och fler fritidsbåtar ger mer utsläpp. Utfiskning av rovfisk har rubbat den ekologiska balansen och fler av musslans fiender som krabbor och mindre fiskar överlever. Ålgräset där musslor mellanlandar som små har minskat. Det invasiva stillahavsostronet finns nu där blåmusslor tidigare fanns. En positiv förändring är att övergödningen minskat under perioden.

Ljusgrön oval = näringsämnen (kväve, N och fosfor, P).
Rosa oval = blandning av kemikalier.
Grön oval = DOM, löst organiskt material (dissolved organic material).

Möjliga orsaker

Under detektivarbetet som ligger bakom denna artikel blev det uppenbart att musslorna fortfarande växer och frodas på flytande substrat som båtskrov, bojar, flytbryggor och musselodlingar - även då dessa ligger nära platser där musslorna försvunnit. Detta gjorde det möjligt att ringa in förändringar i miljön som skulle kunna särskilja tillväxt på bottnar från flytande objekt.

Förändringar i musslans närmiljö

Med klimatförändringen har nederbörden längs svenska västkusten ökat med cirka 100 mm på 30 år, och därmed även avrinningen från land. Det brunfärgade sötvattnet bidrar med mer löst organiskt material och påverkar ljusförhållandena i vattnet. Kombinationen av mindre ljus, högre vattentemperaturer och lägre salthalt kan innebära förändrade livsmiljöer för växtplankton och bakterier nära stränderna. Men detta är bara en hypotes då strandnära lokaler inte ingår i miljöövervakningen. Tydligt är att ettåriga, fintrådiga alger brett ut sig i strandzonen. När dessa dör, sjunker de och hamnar på botten som ett fluffigt, geggigt täcke som gör miljön ogynnsam för musslorna.

musslor på lina Bild: Pia Norling

När en mussla lämnar larvstadiet söker den en yta där den kan fästa sina så kallade byssustrådar. Alla ytor i havet är täckta av en ”biofilm” – ett tunt lager organismer – vars sammansättning påverkas av miljön runtomkring. Organismerna utsöndrar ämnen som kan attrahera eller stöta bort mussellarven. Lämplig temperatur, kemiska substanser från biofilmen liksom tillgång och sammansättning av föda avgör om förhållandena är gynnsamma för musslorna. Annars kan de avvakta med att sätta sig fast (kallas att ”settla”) med sina byssustrådar.

"Vi bedömer att orsaken till att mussellarverna slutat settla på botten nära stranden beror på att avrinningen från land påverkar miljön här mer.  De flytande objekten påverkas inte av avrinningen på samma sätt och inte heller av sedimentation av organiskt material."

Luftexponering och temperatur

Med klimatförändringen följer mer extremt väder. Om musslorna friläggs vid låga vattenstånd kan de skydda sig genom att sluta skalen och sänka ämnesomsättningen. De har även ett köldskyddande ämne så att vävnaden inte fryser om luften är kall. Men om det ofta uppstår långa, varma eller kalla perioder blir stressen för stor och musslorna kan dö.

"Musslor som lever på flytande substrat omges av vatten i rörelse, slipper luftexponering och är därmed mer skyddade mot extrema temperaturer."

Konkurrens från ostron

Det främmande, invasiva Stillahavsostronet introducerades i Europa för odling på 1960-talet, men nådde svenska vatten först 2007 och har sedan brett ut sig. Längs Nordsjökusten har det noterats att musslor kan leva tillsammans med ostron. Man vet dock att konkurrensen mellan ostronen och musslorna ökar vid låg vattenomsättning och begränsad tillgång på föda. Så även om ostronet inte direkt har orsakat musslans försvinnande kan deras utbredning hämma musslans återetablering.

"Vi bedömer att ostronen till viss del konkurrerar med musslorna i skärgårdens skyddade områden."

Fler fiender och sämre skydd

Musslor blir föda: Musslan utgör föda åt många marina djur varav vissa har ökat i antal, till exempel mindre fiskarter och strandkrabbor. Ökningen beror på att de gynnas av övergödning men också på att deras fiender, till exempel torsk, har minskat. En annan stor fiende till musslan är sjöfågel, inte minst ejder. Under perioden i början av 2000-talet då musselbestånden minskade som mest ökade ejdrarna i antal. Cirka tio gånger fler än tidigare övervintrade längs västkusten, med en topp år 2004. Varmare vintrar och mindre tillgång på föda vid tidigare övervintringsplatser ledde till ändrade flyttvanor hos ejdern.

ejder flyger Bild: Karl Lundström

Minskat skydd för musslorna: Den förändrade miljön i kustvattnet har missgynnat ålgräsängarna så att minst 60 procent har försvunnit sedan 1980-talet. Dessa har mestadels ersatts av fintrådiga algmattor som bryts ned varje år och bidrar till ännu sämre bottenmiljö. Ålgräsängar utgör en viktig skyddande biotop för småmusslor som mellanlandar här innan de settlar på fasta ytor eller sediment. Parallellt med att ålgräset har minskat i utbredning har antalet småmusslor per kvadratmeter minskat med cirka 80 procent.

"Musslor som lever på strandnära bottnar är troligen mer lättillgängliga som föda för både strandkrabbor och ejder än de musslor som lever ovanför botten i skydd av flytande substrat. Minskade arealer av ålgräsängar har varit negativt för återväxten av musselbestånden."

Samverkande faktorer

Tillsammans med andra klimatrelaterade hot och stressfaktorer som nämnts ovan kan påverkan som musslorna tidigare klarat, bli betydligt mer allvarliga. Sådan påverkan kan exempelvis vara:

Infektionssjukdomar: Musslor kan infekteras av bakterier, virus och parasiter av olika slag. Musslans immunförsvar klarar en hel del infektioner men kan försvagas om de samtidigt utsätts för annan fysiologisk stress. Exempelvis utsätts strandnära, bottenlevande musslor oftare för lägre pH i vattnet och extrema temperaturer. Dessa blir då mer infektionskänsliga än musslor som lever på flytande substrat.

Vitaminbrist: Brist på Tiamin (vitamn B1) anses som ett stort hot mot marina djur. Vitaminet är nödvändigt för alla ryggradsdjur, men kan bara produceras av bakterier, svampar och växter. Det är ett vattenlösligt vitamin och kan inte lagras i kroppen. Därför måste det kontinuerligt tillföras via födan, som för musslans del huvudsakligen utgörs av växtplankton. En förändrad sammansättning av plankton kan orsaka tiaminbrist hos musslor. Det har observerats i Östersjön där man har kopplat tiaminbrist hos musslor till en utbredd fågeldöd.

Miljögifter: Oavsett var de kustnära musslorna lever utsätts de för miljögifter. Människan har förorenat den marina miljön med gifter från båtbottenfärger, tungmetaller, avgaser och oljeprodukter (PAH:s), mikroplast och andra bioackumulerande ämnen. Gränsvärden anges för enskilda ämnen men inte för den cocktail av substanser som bildas. Även om halterna i havet inte är direkt dödliga har studier visat att musslor som utsätts för flera stressfaktorer får svårare att hantera miljögifter.

"Vi tror att musslor som utsätts för flera stressfaktorer samtidigt får sämre kondition. Det kan innebära att de mer utsatta bottenlevande, strandnära musslorna uppnår en ”tipping point” långt före musslor som lever på flytande objekt."

Blåmusslor ovan vattenytan Bild: Hans Hillewaert/Flickr CC BY-NC-ND 2.0
Bild: Hans Hillewaert/Flickr CC BY-NC-ND 2.0

Mer kunskap...

För att ta reda på mer om vad som kan ligga bakom blåmusslans försvinnande bedömer vi att följande frågeställningar bör belysas:

  • Undersöka de faktorer som är viktiga för settling, som till exempel sammansättningen av biofilm och planktonfloran, temperatur, pH, frekvens och längd på luftexponering. Undersökningarna bör ske inom ett mindre område för att se om förutsättningen för settling skiljer sig mellan flytande föremål och näraliggande naturliga bottnar.
  • Finns det ett samband mellan förekomsten av mussellarver i ålgräsängar och närhet till vuxna, naturliga eller odlade musslor?
  • Hur stor är ejderns påverkan på vilda och odlade bestånd av blåmussla?
  • Hur stor är predationen från maneter och Stillahavsostronet på mussellarver?
  • Kontrollprogram för bakterier i musslor bör utvidgas till att även omfatta de som orsakar infektion hos musslor.