Hoppa till huvudinnehåll

Art i fokus


Bild: Mora Aronsson, SLU

Glasört - där hav möter land

Sebastian Sundberg, SLU Artdatabanken. Publicerad: 2020-05-11

Glasörten, ibland kallad havssparris, kan användas som grönsak och har även börjat odlas för att producera biobränslen. Arten har fördelen att den växer i salta och periodvis torra områden, miljöer som inte lämpar sig för annan odling. På svenska havsstränder hotas den vilda glasörten dock av den invasiva växten kotula.

Glasört, Salicornia europaea, delar växtplats med några andra saltvattensväxter som saltnarv, havssälting, gulkämpar och de mer eller mindre sällsynta och rödlistade arterna saltört och saltmålla, med vilka den bildar en särskild naturtyp, glasörtsstränder.

Glasört Bild: Mora Aronsson, SLU

Glasörten, Salicornia europaea, är grenig, tjock och saftig. Den lagrar vatten och i processen tar den samtidigt upp salt från underlaget.

Den finns sparsamt på långgrunda finsedimentstränder längs hela Sveriges kust från Bohuslän upp till Norrbotten, dock med stora utbredningsluckor längs Norrlandskusten och i östra Svealand. Arten växer ofta i så kallade skonor, även kallade saltfrätor eller saltbrännor, där salt eller bräckt vatten samlas vid högvatten och sedan dunstar bort, med en anrikning av salt som följd.

Mat, biobränsle och industriråvara

Skotten av glasört smakar havssälta och kan både ätas råa eller tillagas. Den har liksom andra havsgrönsaker blivit mer populär i matlagning och importeras samt saluförs numera också via större matkedjor. Inom mat- och restaurangbranschen kallas glasörten vid många olika namn.

Glasört i hink Bild: Andy Ballard/Pixabay

Det har blivit alltmer i ropet med havsgrönsaker som glasört på tallriken.

Havssparris, sjökorall eller havsfänkål är vanliga benämningar. På engelska är glasörten mest känd som samphire medan fransmännen säger haricot de mer.

En nära släkting till glasörten, Salicornia bigelovii, har även testodlats i större skala för att producera biobränslen. De talrika och oljerika fröna ger ett bra utbyte. Produktionsvolymer på över en kubikmeter diesel per hektar och år har rapporterats.

Glasörterna utnyttjades även förr genom att de torkades och brändes i syfte att utvinna soda ur askan för glastillverkning, precis som man även gjorde med sodaörten, Salsola kali.

Hotas av den invasiva arten kotula

Glasört hotas av den invasiva växten kotula, Cotula coronopifolia, som under 2010-talet plötsligt började sprida sig snabbt söderifrån längs den svenska kusten. Kotulan härstammar ursprungligen från Sydafrika, och kom till Europa första gången under 1700-talet, okänt hur men möjligen med vatten.

Kotula Bild: Jymm

Den invasiva kotulans snabba expansion bidrar till att glasörten klassificeras som nära hotad i den senaste rödlistan.

I Sverige finns fynd av kotula i naturen dokumenterade från Medelpad år 1887, men det dröjde ända till 2002 innan fler fynd på havsstrandängar rapporterades. Dagens svenska population är troligen ett resultat av sekundär spridning från Tyskland eller Danmark och kom troligen vattenvägen över Östersjön kring år 2002 då den rapporterades från Sölvesborg i Blekinge.

Stora bestånd av kotula finns idag i Skåne, på Öland och i Halland. Glasört rödlistas, liksom saltört Suaeda maritima, i kategorin Nära hotad (NT) då den förväntas minska till följd av kotulans snabba expansion. Även minskad beteshävd av havsstrandängar har sannolikt bidragit till en långsam minskning av glasörten under 1900-talet.

Rödlistebedömning för glasört

Glasört är rödlistad i kategorin Nära hotad (NT) i 2020 års rödlista. I Rödlistan från 2015 var glasörten listad som Livskraftig (LC).

För att skydda glasörten behöver den invasiva kotulan rapporteras och bekämpas omedelbart, så fort den upptäcks på nya lokaler. En annan viktig åtgärd för att skydda glasörten är fortsatt hävd av betade strandängar. Tillsammans kan dessa två åtgärder långsiktigt gynna arten och hela naturtypen glasörtsstränder.

Den svenska rödlistan är en lista över arter och deras hotstatus i Sverige. Den baseras på en bedömning av enskilda arters risk att dö ut från landet. Bedömningen görs utifrån internationellt vedertagna kriterier som baseras på flera olika riskfaktorer och resulterar i att arten hamnar i en viss kategori. Rödlistan tas fram av SLU Artdatabanken.