Hoppa till huvudinnehåll

Artikel


Bild: Joacim Näslund

Båtelfiske öppnar för miljöövervakning i fler vattenmiljöer

Mikael Andersson, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Publicerad: 2021-07-01

Båtelfiske är en ny och standardiserad undersökningsmetod som kompletterar och gör miljöövervakning möjlig i fler vattenmiljöer. Metoden är även bättre för fiskens välfärd.

För övervakning av våra fiskbestånd i mindre sjöar och mindre vattendrag använder vi oss nästan uteslutande av nätprovfiske samt vadningselfiske. Fram till nyligen har vi dock saknat standardiserade metoder för att undersöka vissa biotoper. Med elfiske från båt kan vi nu komma åt vattenmiljöer som vi inte har kunnat övervaka med konventionella metoder, som lugnflytande åar i jordbrukslandskapet eller djupare avsnitt i större älvar. Båtelfiske är också en metod som passar väl in inom arbetet med 3R inom EU (Replace, Reduce och Refine) vilket innebär att vi inom miljöövervakning bör minimera antalet dödade fiskar och fiskarnas lidande.

Bristfällig övervakning av fisk i större vattendrag

I Sverige är många av de större vattendragen kraftigt påverkade av mänskliga aktiviteter, men är detta till trots ofta otillräckligt övervakade. Enligt EU:s ramdirektiv ska ekologisk status kunna fastställas för alla typer av vatten, bland annat med hjälp av information om fiskfaunans sammansättning, individtäthet samt storleksfördelning. För den nödvändiga fiskövervakningen i större vattendrag lämpar sig båtelfiske mycket väl. Till skillnad mot fiske med strömöversiktsnät så är båtelfiske en icke dödande övervakningsmetod för kvalitativa och kvantitativa undersökningar av våra fiskebestånd.

Båtelfiske är internationellt sett en väl beprövad metod och har i USA och Kanada bedrivits sedan 1950-talet. Elfiskebåtar används mycket även i övriga delar av Europa och andra delar av världen. I Sverige finns för närvarande 5–10 elfiskebåtar som används vid olika typer av fiskundersökningar. Det handlar främst om olika typer av inventeringar och utvärderingar av metodik som fortplantningframgången för mört i kalkade sjöar, identifiering av uppväxtområden för harr samt vid undersökningar om utbredningen av fisk i grunda havsvikar.

Båtelfiske i Mälaren. Foto. Bild: Mikael Andersson, SLU
Bild: Mikael Andersson, SLU

Båtelfiske i Mälaren. Vid styrpulpeten ses ekolodet samt den kontrollpanelen varifrån man styr det elektriska fältet. Foto: Mikael Andersson, SLU.

Förvaringskärl för fisk. Foto. Bild: Mikael Andersson, SLU.
Bild: Mikael Andersson, SLU.

Förvaringskärl för fisk där vattnet byts ut kontinuerligt för att säkerställa att syrehalt och temperatur överensstämmer med omkringliggande vatten. Foto: Mikael Andersson, SLU.

Båtelfiske jämfört med vadningselfiske

Elfiske genom vadning kan användas på vattendjup under 0,7 meter och vattenhastigheter lägre än 1 meter per sekund. Båtelfiske fungerar bättre för djupare delar eller områden med mer strömmande vatten samt för sjöars strandzon. Elfiskebåtars utformning kan anpassas till olika typer av miljöer. Framdrivning med vattenjet möjliggör fiske på grundare vatten än med propellerdrift. Båten bör helst vara relativt flatbottnad så att grunda partier ner till 40 centimeters djup kan fiskas effektivt. Tyngre och större aluminiumbåtar passar väl för lugnflytande större vattendrag och sjöar medan gummibåt kan fungera i starkt strömmande vatten. Oavsett båttyp är principen för fisket i stort sett densamma. Besättningen utgörs vanligen av tre personer, en förare som även kontrollerar strömpåslaget samt två personer som med långskaftade håvar fångar in den fisk som bedövas av strömmen.

Båtelfiske i vattendrag utförs oftast med fören i nedströms riktning vid samma fart, eller något högre, som vattenhastigheten. Vid mycket låg vattenhastighet kan båtelfisket genomföras i uppströms riktning, i likhet med vadningselfiske. I större vattendrag kan en allt för hög vattenhastighet resultera i låg fångsteffektivitet. Vadningselfisken omfattar ofta tre upprepade fisken på samma sträcka om 30-60 meter, men vid båtelfiske fiskas längre sträckor från 100 meter och upp till flera kilometer under ett tillfälle.

Schematisk skiss över hur båtelfiske går till

Schematisk skiss av elfiske. Illustration Bild: Mikael Andersson, SLU

1. Förare, som även styr strömpåslag. 2. Positiv elektrod (anod) 3. Negativ elektrod (katod). 4. Del av besättningen som fångar in den fisk som bedövats i det elektriska fältet som uppstår mellan den positiva och negativa elektroden. 5. Förvaringskärl för infångad fisk. 6. Strömriktning.

Det som i första hand utmärker en elfiskebåt är två armar som utgår från båtens bogparti. På varje arm sitter en stålvajerförsedd anod (positiv elektrod). Alternativt löper det en bom med flera anoder fästa på led mellan de två armarna. Båtens skrov, som ofta är gjord av aluminium, utgör katod (negativ elektrod).

På båten finns en elektrisk generator. När strömmen slås på uppstår ett elektriskt fält runt vardera anod och mellan båtens skrov. Fisken tvingas att simma mot det elektriska fältet (elektrotaxis) och bedövas (immobiliseras) när den kommer tillräckligt nära anoden. Den bedövade fisken driver då i samma hastighet som båten vilket ger besättningen gott om tid att infånga fisken.

Räckvidden på det elektriska fältet beror på båtens och utrustningens utformning, både horisontellt och i djupled, men är vanligtvis cirka 5 meter brett och 2 meter djupt. Det går att välja mellan pulserad likström (DC) och växelström (AC). Av djuretiska skäl rekommenderas pulserad likström. Spänning och pulsfrekvens justeras utifrån vattnets konduktivitet och undersökningens syfte. Noggrann inställning av det elektriska fältet är viktig för att undvika onödig stress och skador hos fisken.

Personal som sköter håvandet står bakom ett säkerhetsräcke och kontrollerar en strömbrytare (med ett så kallat "dödmansgrepp") för att minska risken för tillbud. Håvarna är långskaftade och maskstorleken anpassas efter undersökningens syfte. Inhåvade fiskar placeras i ett förvaringskärl. Vattnet i kärlet byts ut kontinuerligt för att hålla samma temperatur och syrehalt som det omgivande vattnet. Efter avslutat fiske kan fångsten artbestämmas, mätas och vägas innan fisken släpps tillbaka till det vatten de togs från.

Villkor och krav för båtelfiske

För att få bedriva undersökningar med elfiskebåt krävs liksom för vadningselfiske:

  • godkänd utbildning i elfiske
  • kurs i hantering av försöksdjur
  • fiskerättsägarens medgivande enligt fiskelagen
  • tillstånd för att få fiska med elektrisk ström (blankett, till berörd länsstyrelse)
  • ett verksamhetstillstånd
  • ett djurskyddsorgan (eget eller ansluta till annat)
  • en godkänd djurförsöksetisk ansökan (Jordbruksverket)

Förutom ovanstående krävs att båtens besättning är väl sammansvetsad. Inarbetade rutiner och god kommunikation behövs för att resultaten av undersökningarna skall bli bra, och inte minst för säkerheten då arbete med el i vatten är förenat med viss fara.

Fler konkreta resultat att visa de kommande åren

Förhoppningen är att båtelfiske blir en naturlig del av vår miljöövervakning. Med fler utförda elfisken i olika vattenmiljöer kan vi visa resultat av fiskövervakningen, som kan användas för ekologisk statusklassificering och uppföljning av de nationella miljökvalitetsmålen.