Havet 2012. Mats Ivarsson & Karin Pettersson, Havs - och vattenmyndigheten. Publicerad: 2016-03-01
I år har flera viktiga steg i Sveriges marina strategi tagits. Utifrån havsmiljödirektivet har det gjorts en inledande bedömning av hur haven mår och vilka ekonomiska och sociala värden som förloras om den marina miljön inte skyddas. En beskrivning av den havsmiljö vi vill uppnå har också tagits fram, liksom nya miljökvalitetsnormer som ska leda fram till målbilden. Den inledande bedömningen kommer fram till samma slutsats som denna rapport, att varken Nordsjön eller Östersjön har önskat miljötillstånd. En av flera orsaker är övergödning och en annan är de negativa effekterna av fiske.
Det står klart att rådande förhållanden i svenska havsområden medför stora ekonomiska konsekvenser för samhället, både för kommersiella verksamheter och annat nyttjande. En fortsatt försämring av havsmiljön drabbar inte bara fisket utan också människans möjlighet till rekreation.
Havsmiljödirektivet antogs inom EU 2008 och är miljöpelaren i EU:s integrerade havspolitik. Syftet är att upprätthålla eller nå en god miljöstatus i Europas hav senast år 2020. Direktivet infördes i svensk lagstiftning i december 2010 genom havsmiljöförordningen och omfattar Sveriges delar av Östersjön och Nordsjön, det vill säga Skagerrak, Kattegatt och Öresund.
I mars 2012 presenterade Havs- och vattenmyndigheten, HaV, två rapporter och ett förslag till föreskrift. Rapporterna innehöll en inledande bedömning av miljötillståndet, en socioekonomisk analys av de värden som havet ger, och en beskrivning av vad som kännetecknar god miljöstatus. I föreskriften presenterades förslag till miljökvalitetsnormer för att uppnå god miljöstatus.
Efter en remissrunda trädde föreskriften i kraft den 15 juli 2012. Detta innebär att de tre första stegen i Sveriges marina strategi i den första förvaltningscykeln nu är på plats och att arbetet med miljöövervakningsprogram och åtgärdsprogram kan ta sin början.
Havsmiljödirektivets definition av god miljöstatus innebär att våra hav ska vara rena, friska och produktiva samtidigt som de ska kunna nyttjas på ett hållbart sätt. Beskrivningen av den miljö vi vill uppnå, god miljöstatus, tas fram i samordning med andra länder, som angränsar till samma havsområden som Sverige. Den bygger på ett ramverk av elva deskriptorer som beskriver god miljöstatus på en övergripande nivå för olika temaområden. Till varje deskriptor hör kriterier med kvalitativa beskrivningar som anger vad som ska ingå. Till deskriptorerna hör sammanlagt 29 kriterier som anger vad som ska ingå i beskrivningen av god miljöstatus. För samtliga kriterier har svenska preciseringar för Nordsjön respektive Östersjön tagits fram.
För att praktiskt bedöma om god miljöstatus har uppnåtts används indikatorer som beskriver tillståndet i miljön, liksom belastning och påverkan. Tillsammans är dessa indikatorer ett verktyg för att följa utvecklingen av miljötillståndet och effekter av åtgärder i havsmiljön. De indikatorer som anges i den beslutade föreskriften utgår delvis från existerande miljöövervakning och tidigare utvecklade indikatorer. På så sätt uppfylls en rad av havsmiljödirektivets krav. För närvarande, 2012, saknas dock indikatorer för 16 av havsmiljödirektivets 29 kriterier vilket gör att arbetet med att ta fram indikatorer måste fortsätta de närmaste åren.
I den inledande bedömningen beskrivs både miljötillståndet och de belastningar som påverkar olika delar av ekosystemet. De viktigaste belastningarna knyts också till aktiviteter och verksamheter som analyseras ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, med syfte att ge en bild av kommersiella och icke-kommersiella värden som dagens nyttjande av havet medför. I analysen ingår även att ge en bild av de konsekvenser som förväntas om miljöförsämringarna tillåts fortsätta.
Eftersom det ännu inte finns en fullständig uppsättning av indikatorer har bedömningen av miljötillståndet 2012 inte gjorts som en klassning av god miljöstatus enligt det system som beskrivs ovan. Bedömningarna har istället gjorts utifrån olika förutsättningar. De bedömningsgrunder som använts är de som finns inom vattenförvaltningen och bedömningsverktyg eller bedömningar som tagits fram inom Helcom och Ospar. I vissa fall finns inte någon bedömningsgrund att tillgå och då har expertbedömning använts. I denna rapport görs också en sammanställning av de variabler som används vid bedömningen av miljötillståndet i Havet 2012. (Se artikel Mot bättre överblick och sammanvägda bedömningar) De övergripande slutsatserna överensstämmer väl mellan de olika metoderna, även med de som gjorts inom de nationella miljökvalitetsmålen och de senaste internationella bedömningarna för Nordsjön och Östersjön.
Olika försök till sammanvägning visar att tillståndet i våra hav inte är det önskade, men tillståndet varierar beroende på vilka ekosystemkomponenter och vilka områden man tittar på. Bäst ser situationen ut i Bottenviken, men å andra sidan är bristerna i dataunderlaget störst där. När det gäller grupper av organismer eller biologiska samhällen bedöms situationen vara särskilt allvarlig för fisk i Kattegatt.
De belastningar som pekas ut som mest betydande är biologisk störning genomuttag av arter, tillförsel av näringsämnen, tillförsel av farliga ämnen, men även fysisk påverkan genom bottentrålning och marint avfall. Dessa belastningar påverkar de flesta marina ekosystemtjänsterna på ett betydande sätt. Bland de aktiviteter som bidrar mest till belastningarna finns jordbruk och industri samt fiske och sjöfart. Samtidigt är dessa aktiviteter beroende av fungerande ekosystem, exempelvis ekosystemtjänster som medför minskade effekter av övergödning, fungerande näringsvävsdynamik och biologisk mångfald, samt ekosystemens förmåga att stå emot yttre störningar, för att nämna några.
Den inledande bedömningen innehåller också en fördjupad analys av tre ekosystemtjänster som bedöms vara representativa för att spegla effekterna av typiska belastningar. I detta fall handlar det om biologisk mångfald, minskad övergödning och estetiska värden.
Det nuvarande tillståndet för dessa tre ekosystemtjänster bedöms vara otillräckligt eller lokalt otillräckligt för både Nordsjön och Östersjön. Tillgången till tjänsterna bedöms minska om utvecklingen fortsätter som nu fram till 2020 respektive till 2050. Detta förväntas påverka alla framtida aktiviteter i samhället som är beroende av ekosystemtjänsterna, både kommersiella och icke-kommersiella.
De svenska kommersiella aktiviteter som använder havet omsatte 2009 totalt 330 miljarder kronor enligt statistik från Statistiska centralbyrån, vilket motsvarar 5,2 procent av näringslivets totala omsättning. Utöver den kommersiella nyttan från den maritima sektorn representerar havet också stora icke-kommersiella värden, till exempel inom friluftslivet.
Den inledande bedömningen innehåller också en social analys som visar på både direkta och indirekta drivkrafter för miljöbelastningarna. Direkta drivkrafter kännetecknas av sin direkta påverkan på miljön, exempelvis industriell produktion eller resursuttag, medan indirekta drivkrafter är bakomliggande motiv, som att konsumenter efterfrågar vissa typer av varor. Andra exempel på indirekta drivkrafter är politiska processer på hög internationell nivå, ekonomisk utveckling eller teknikutveckling. Den sociala analysen visar att de indirekta drivkrafterna spelar en avgörande roll för flera viktiga miljöproblem i Sverige.
Om den inledande bedömningen visar att miljötillståndet inte är gott ska miljökvalitetsnormer utformas. Miljökvalitetsnormer är rättsligt bindande regler som avspeglar den lägsta godtagbara miljökvaliteten i Nordsjön och Östersjön. För att nå god miljöstatus i haven har elva svenska miljökvalitetsnormer formulerats. Dessa miljökvalitetsnormer omfattar belastning i form av näringsämnen, farliga ämnen, främmande arter, fiske, fysisk påverkan på havsbottnar och avfall i havsmiljön. Miljökvalitetsnormerna ska motsvara de belastningar som i den inledande bedömningen pekas ut att ha stor påverkan på miljön och ytterligare normer kan bli aktuella i framtiden. När normer tas fram ska hänsyn också tas till den socioekonomiska analysen.
Miljökvalitetsnormerna nås genom att åtgärdsprogram upprättas. Dessa anger vilka åtgärder som behöver genomföras för att nå normen. Enligt havsmiljödirektivet ska åtgärdsprogram vara formulerade till utgången av 2015 och påbörjade senast vid utgången av 2016. Normerna kan också nås genom att myndigheter tillämpar dem vid exempelvis tillståndsprövning och tillsyn. Ansvaret för att normerna följs ligger på kommuner och myndigheter.
