Matias Ledesma, Marie Löf & Brita Sundelin, Stockholms universitet. Publicerad: 2016-03-01
Sötvattensmärlan Monoporeia affinis och den marina vitmärlan Pontoporeia femorata förekommer tillsammans i sedimentbottnar ända upp till norra Bottenhavet. Under de år som embryonalutvecklingen hos båda arterna studerats har det alltid funnits färre Pontoporeia än Monoporeia. Men på senare år har Pontoporeia ökat, både i Bottenhavet och vid Askö i Egentliga Östersjön, och vad detta beror på undersöks nu närmare.
Under 1990-talet och i början av 2000- talet påträffades Pontoporeia bara vid en enda station i Bottenhavet. Det beror troligen på att den lever på gränsen till sitt utbredningsområde. Under denna tid hittades bara enstaka exemplar Pontoporeia på 140 meters djup, där salthalten var lite högre. Längre söderut vid Askö var tätheterna också låga och bara vid en station fanns något fler exemplar.
Sedan 2006 har Pontoporeia ökat i Asköområdet och på sina håll är den nu vanligare än Monoporeia. Under 2010 och 2011 hade den visserligen en kortare nedgång men under 2012 och 2013 ökade den på nytt. I det utökade programmet tas inte längre bottenhugg och det går därför inte att exakt bestämma individtäthet av gravida honor från och med 2012..
Även i Bottenhavet har arten ökat och enstaka exemplar förekommer nu vid de flesta stationer. Salthalten i både Östersjön och Bottenhavet har visserligen ökat något de senaste åren men den är fortfarande lägre än i slutet av 1970-talet då Monoporeia var vanligare än Pontoporeia. Därför är det inte troligt att det bara är salthalten som lett till att den marina arten ökat.
Antal honor med friska respektive missbildade embryon i Asköområdet. Pontoporeia har fler missbildade embryon än Monoporeia.
Studier av embryon från de båda vitmärlearterna i Asköområdet har visat att Pontoporeia har större sannolikhet att drabbas av missbildade och membranskadade embryon. Jämför man till exempel de båda arterna vid samma stationer har Pontoporeia högre andel missbildade embryon och dessutom lägre fekunditet (antal ägg per hona) än Monoporeia. Det är därför mycket förbryllande och svårt att förklara varför Pontoporeias individtäthet plötsligt ökat.
Båda arterna letar föda i ytsedimentet men Pontoporeia lever lite djupare ned i sedimentet. En möjlig hypotes är därför att Pontoporeia klarar syrebrist bättre än Monoporeia eftersom den kan ha anpassats till en miljö med lägre syrehalter. Laboratorieexperiment visar emellertid att Pontoporeia snarare är känsligare för syrebrist än Monoporeia.
Vänstra figuren visar andel honor med ett eller fler missbildade eller membranskadade embryon i kullen, för fyra stationer i Asköområdet under åren 2008–2013. (Not: Variabeln skadade embryon hos vitmärla har analyserats med hjälp av logistisk regression för att testa om andelen honor med skadade embryon skiljer sig mellan arterna.) Den högra figuren visar antal ägg per hona.Pontoporeia har lägre fekunditet (ägg per hona) hos än Monoporeia på stationerna i Asköområdet under åren 2000 till 2013.
En troligare förklaring till ökningen av Pontoporeia och minskningen av Monoporeia är att Monoporeia oftare drabbas av mikrosporidieparasiter. Dessa parasiter infekterar vitmärlans muskler, förstör dess fortplantningsförmåga och leder slutligen till att den dör när muskelmassan är helt förstörd. Det är möjligt arterna konkurrerar med varandra och att Monoporeians möjligheter att konkurrera försämras på grund av parasiter. Men eftersom vi inte analyserat mikrosporidier förrän de senaste sex–sju åren kan vi inte veta om det just är parasiter som påverkar Monoporeia negativt. För att ta reda på mer om konkurrensen mellan arterna och en eventuell påverkan från parasiter skulle vi behöva detaljgranska de stationer där Pontoporeia tagit över och göra parasitanalyser som är säkrare än de vi har idag.
